måndag 28 september 2009

En stund av allvar


Känner för att vara lite mer allvarlig och personlig idag! Egentligen vet jag inte alls vilka ni är som besöker min blogg, jag kan bara se på statistiken att ni är många, ett snitt på 1100 unika besökare per dag, en ofattbart hög siffra!

Jag strävar inte efter ett perfekt hem! Tvärtom vill jag ha ett levande hem, inget museum. Jag har lagt ner många krav på mig själv för att orka överleva, det får vara lite stökigt och tvätten får tillåtelse att ligga på hög. MEN jag älskar att omge mig med vackra saker, det ger mig en uppfriskande känsla och jag blir faktiskt lyckligare! Jag har rensat ut mycket, sådant som inte känns helt rätt, målsättningen är att bara ha sådant som ger mig något, sådant jag älskar. Inredningen och ett vackert, harmoniskt och lättstädat hem är en tillflyktsort för mig. Mina tankar hamnar ofta där när jag har många andra jobbiga tankar.

Mina barn och min familj är SJÄLVKLART det allra viktigaste för mig. Därför gör det mig så ont att jag mist någon så betydelsefull för mig. Det är en ryggsäck jag tvingas bära varje dag. Att så helt oväntat, ett telefonsamtal, en ny dag som skulle förändra mitt liv för alltid. För sex år sedan när jag nyss fyllt 23 år, förlorade jag min älskade pappa... Jag bär på en ständig saknad och sorg, mina barn kommer aldrig att få träffa sin morfar, min pappa kommer aldrig få leka med mina barn. Det tynger mig.

Ville bara skriva av mig detta. Vi bär alla på våra ryggsäckar.

Kram M

62 kommentarer:

  1. Jag är en av de som syns på statistiken men sällan lämnar spår efter mig. Du har en helt fantastisk och inspirerande blogg. Ville bara säga det. Att vi alla har en ryggsäck att bära på, den ena tyngre än den andra, är jag fullkomligt medveten om.

    Ha en fin vecka!

    SvaraRadera
  2. Varm kram och tack för (ännu) ett vackert inslag i din fina blogg.

    SvaraRadera
  3. Hejsan, första gången jag är här hos dig, vad fint det är.

    Kommer snart tillbaka och läser mer.

    Ha en fin kväll!

    SvaraRadera
  4. å jisses va bra skrivet. Kram på dej/Sophia

    SvaraRadera
  5. Känner med dig... fint inlägg trots allvaret.

    Ha det gott, kram Marie

    SvaraRadera
  6. Gokväll!
    Jag är oxå en som syns på statistiken och prenumerar på din härliga blogg och dom otroligt vackra bilder du bjuder på.
    Känner med dej...
    Tack för en fin blogg!!!
    Ha det gott!
    Kram Camilla...

    SvaraRadera
  7. Och jag är en av dom som ofta är inne hos dig! Du inspirerade mig att börja blogga och jag har ofta avundats dit som det verkar perfekta hem och liv. Skönt att höra att även du har tvätt på hög och lite stökigt ibland...
    Jättefint inlägg om din pappa, tänker på dig! Kram anna

    SvaraRadera
  8. Hei!
    Jeg er en av dem som ofte er innom
    - og du har en vakker blogg:-)
    Så leit å høre om pappaen din- Ufattelig å sette seg inn i...
    Sender en klem, om det hjelper...
    Klem, Hege.

    SvaraRadera
  9. Hej!

    Jag är en av de som har din otroligt fina blogg som en stor förebild. Det är så fint här inne.

    Ja, visst gör det ont när en förälder inte längre finns. Jag vet vad du pratar om. Jag miste oxå min pappa helt plötsligt och jag fick beskedet genom ett besök av två poliser som kom hem, en rikitg chock. Det är ett tomrum, mina barn kommer inte ha något minne av sin morfar, min minsta som aldrig hann träffa honom pratar mycket om morfar Björn i himlen.

    Fint inlägg!
    Kram L-L (en trogen läsare)

    SvaraRadera
  10. Skickar en stor kram så att du vet att jag fortfarande ingår i de 1100 som läser din blogg var dag. Jag måste ju se om det lönade sig att hålla tummarna så hårt för att du skulle få ditt hus till slut.

    Birks & Kalles mamma

    SvaraRadera
  11. Min pappa gick bort för snart 5 år sedan, efter att ha fått cancer. Han fick träffa båda mina barn, men dottern skulle fylla 2 år och har inte så många minnen av honom. Sorgen blir ju mindre, men saknaden finns ju alltid där.
    Kramar från en som ofta läser, men inte alltid kommenterar!:)

    SvaraRadera
  12. Hej!
    Jag läser dina ord och känner mig väldigt berörd, fast jag inte drabbats av samma sak som dig.. .men det är något jag fasar för...

    Jag älskar din blogg och brukar som du säkert känner igen lämna lite spår efter mig ibland.

    Tack för att du delar med dig.

    Inredning är mitt största intresse också, men utan familjen och de nära och kära så vore det inget.

    Kram Mariette

    SvaraRadera
  13. Gokväller...=))
    Här är en till som ofta är inne o läser...=))
    Som sagt..vi bär alla våra ryggsäckar...de är ju en del av oss, o påverkar hur vi är, och våra liv i stort...
    Kraamizar Git

    SvaraRadera
  14. Gokväller...=))
    Här är en till som ofta är inne o läser...=))
    Som sagt..vi bär alla våra ryggsäckar...de är ju en del av oss, o påverkar hur vi är, och våra liv i stort...
    Kraamizar Git

    SvaraRadera
  15. Vilka vackra och tänkvärda ord. Det är många som tycker att det stora inrednings intresset som vi har är ytligt.
    Men jag håller med dig i allt du skriver. Ett vackert, varmt och mysigt hem som man trivs i gör även mig lycklig.

    Stor kram till dig för att du delar med dig av din saknad och sorg.

    Marit

    SvaraRadera
  16. Vilket fint inlägg du skrivit!
    Sköt om dig!
    Kram!

    SvaraRadera
  17. Hej!
    Har följt din blogg ett tag men idag är det första gången jag skriver.
    Ditt inlägg gick rakt in i hjärtat på mig.
    Kram!

    SvaraRadera
  18. Brukar inte kommentera men såna här inlägg gör mig alltid så känslig.. Min svärfar gick bort för två år sen, min kille var då 25 år. Jag tänker precis samma sak, våra framtida barn kommer aldrig få träffa sin farfar och om det gör så ont i mig kan jag inte ens drömma om hur ont det ska göra i min pojkvän. Jag fullkomligt hatar att han ska behöva bära på den sorgen resten av sitt liv, precis som du... Jag brukar försöka tänka på att nu kan han vara med oss vart vi än går, ibland blir det lite lättare då! KRAM!

    SvaraRadera
  19. Vilket underbart tänkvärt inlägg, jag får nästan tårar i ögonen när jag tänker på att mista min egen pappa en dag, måste vara jobbig "ryggsäck" att bära på!

    Jag är nästan dagligen "hemma hos dig" på bloggen, syns alltså i statistiken, vet inte om jag lämnat någon kommentar tidigare, men idag kände jag att jag var tvungen att göra det! Gillar din blogg och kommer definitivt att fortsätta läsa den!

    Kram Frida

    SvaraRadera
  20. Oj, oj, jag vet precis hur du känner! Jag miste också hastigt min kära pappa, jag var 25. Mina barn har aldrig träffat honom, men vi pratar ofta om honom och det går inte en dag utan att jag tänker på honom trots att det är 15 år sedan. Det är tomt, man får leva på fina minnen man har. Jag besöker dig ofta här på bloggen, den är verkligen ljus och fin och inspirerande!

    SvaraRadera
  21. Ja visst har vi alla våra ryggsäckar...
    Kram på dig!
    Mvh Milla (som brukar kika in men inte kommentera så ofta)

    SvaraRadera
  22. Jag vet vad d et gäller när det är tungt. Men det är bra att dela med sig det kan vara en väg till acceptans att livet går vidare.sakna kan man alltid göra och förstår om du gör det, ett fack är ju tomt.Men ha din pappa i minnet och älska honom lika mycket

    SvaraRadera
  23. Hej...vilket vackert inlägg......så sant så..vi har alla något i vår ryggsäck som vi bär med oss...ibland så väller det ut lite ur ryggsäcken och då får man stanna upp lite och ta vara på det som finns just då runt oss...ha en skön dag och njut av alla dina nära och kära du har omkring dej..kram..Pia

    SvaraRadera
  24. Hej!
    Tack för ett otroligt fint och tänkvärt inlägg. Det är så sant som du skrev, att vi alla bär på våra ryggsäckar. Ibland känns det extra tunga och då kan det vara skönt att skriva av sig. Jag beklagar din förlust, jag har vänner som har upplevt samma sak och jag vet hur det har påverkat dem. Tror dock att din far på något sätt kan se vilken fin flicka och vackra barnbarn han har fått...
    Många kramar från maria

    SvaraRadera
  25. Styrkekramar till dig!
    Det är skönt att ha ett hem man trivs i, det blir lite lättre i livet då, fast inget, verkligen inget kan ju ta bort saknaden efter en närstående!!!

    KRAM

    SvaraRadera
  26. Det närmar sig års dagen då min mamma hastigt dog, jag hade nyss fyllt 22 år.
    Kan så väl förstå hur du känner det...

    "Mormor" fick aldrig träffa sina barnbarn tyvärr, men vi pratar om henne ofta och tittar på kort.
    Det känns vemodigt i hjärtat...

    Kram!

    SvaraRadera
  27. Jag brukar vara här ibland och kika runt och inspireras. Jag känner igen mig i det du skriver. Min mamma dog för åtta år sen när min kille var 4 år och min tjej var 10 månader. Nu när hon är 9 år så är jag så ledsen över att min mamma inte fick lära känna min fina, fina dotter och inte fick se min stora fina kille bli tonåring. Eller så gör hon det, ändå? Att omge sig med människor och ett hem som betyder något är viktigt tycker jag med. Att stanna upp. Njuta och vara där man är. Och så får man kånka vidare på ryggsäcken. Stor kram till dig. Lena.

    SvaraRadera
  28. Forstår så godt hvordan det kjennes å savne noen, å tenke på at "nå skulle....vært her med oss også". For min del blir det nok slik resten av livet, å alltid ha et lite barn for lite. Og du vil nok fortsette å savne pappaen din også. kan ikke si noe mer enn...klem.

    SvaraRadera
  29. Att vi alla bär på sorg och förluster av något slag är jag övertygad om. Jag har utbildat mig inom ämnet och håller kurser för bearbetning av sorg. Besök gärna min hemsida om du blir nyfiken, www.sorgbearbetning.org

    Tack för en mysig och inspirerande blogg som jag följt länge!

    SvaraRadera
  30. Så tråkigt att höra att du mist din pappa.. men visst är det så, alla har sina ryggsäckar och medan vissa går ut och går själva i timmar, en annan lyssnar på viss musik en stund och tänker så tar andra hemmet till tillflyktsort, det är ju jättebra att man har en sådan tycker jag.
    Kram /Anna

    SvaraRadera
  31. Åh, vad man blir berörd av dina ord.
    Känner själv att det är svårt och smärtsamt att acceptera att människor i ens närhet en dag bara är borta. Miste min mamma i somras - plötsligt finns någon man känt så länge och haft så nära inte där längre!
    Nu får jag i stället plocka fram fina minnen och berätta för mina barn...men saknaden finns ju alltid närvarande och i ens hjärta.

    Tack för att du delar med dig av dig själv och även ditt hem som man får så mycket inspiration
    av ;-)
    Kram från Ulrika i Sandviken

    SvaraRadera
  32. I bland behöver man lätta lite om det bara än hjälper för stunden.

    Jag brukar kika in här hos sig men är dålig på att lämna spår efter mig.

    Och det är sant som du säger att man blir lyckligare om man har vackert runtomkring sig. Och av de bilder som jag har sett här på din blogg så tycker jag att du kan vara stolt, för du har verkligen ett vackert hem.

    Kram Emelie

    SvaraRadera
  33. Så fina ord och så sanna tankar.
    Vet precis hur du känner att förlora en förälder.... Idag för sex år sedan gick min mamma bort. sorgen över att hon aldrig fick träffa mina barn är stor....

    Tack för all fin inspiration du ger genom din blogg, och en stor varm kram från mig,
    Caroline

    SvaraRadera
  34. Hej & tack för en fin blogg,
    jag sitter här med tårar i mina ögon då det blev så träffande om din pappa. Min pappa dog den 1 sep i år & jag är mitt i denna sorg som du oxå känner. Dock har jag svårt att blogga om det, så jag känner mig väldigt ytlig när jag skriver i min blogg just nu.. men snart kanske..

    ta hand om dig! Kram H

    SvaraRadera
  35. Som om du tagit mina tankar och liv och satt det i din text.
    Vet precis hur du känner och tänker om hem och inredningsdrömmar!!

    Det är skönt att lätta sitt hjärta så ta ett djupt andetag....
    Kram Marith

    SvaraRadera
  36. Dina ord skulle kunna vara mina, vet precis hur det känns! Min Elsa var drygt två år och Vera låg i min mage när pappa gick bort för drygt tre år sedan, jag känner också en stor sorg över att de inte fick chansen att lära känna varandra. Senast igår ville barnen titta på foton av sin morfar och så pratade de om att han nu bor på ett moln i himlen.

    Många tycker att vi inredningsbloggare är så "ytliga", men det är som du säger att vi bär alla på våra ryggsäckar.

    Många kramar till dig!
    Marie

    SvaraRadera
  37. Känner med dig! Har inte varit med om det du har men som sagt, alla har vi våra ryggsäckar att bära. Jag tycker att det är fint att se att du funnit sätt att hantera livet och vill bara säga att du samtidigt förgyller livet för alla oss läsare! Dina vackra inlägg med fantastiska bilder är en sån enorm inspirationskälla och ibland även tillflyktsort - iaf för mig. Ibland när jag känner mig less på att leva på föräldrapenning och inte kunna skapa mig det hem jag önskar på en gång så kikar jag in här och drömmer om hur jag vill ha det.

    Tack för att vi får vara med på ett hörn av ditt liv!

    Styrkekramar ♥

    SvaraRadera
  38. Du har ett alldeles underbart hem, och du har dessutom helt rätt inställning också! Det måste få vara lite stökigt ibland och tvätten ligga på hög. Man måste ju hinna leva lite också, inte bara flänga runt och ha det perfekt hela tiden. Ett hem är ju inte ett hem om det inte syns att någon bor där också, eller hur?
    Oj, skickar en tröstande kram till dig... Vet exakt hur det känns, för jag har också mist min pappa, för 1½ år sedan. Det värsta som kunde hända. Idag skulle det ha varit hans födelsedag. Tänk om han fått vara här hos oss än! Det gjorde så ont att han inte hann komma hit och hälsa på sen jag flyttade, och att han inte fick vara med på vårt bröllop i somras... Men jag är säker på att både din och min pappa finns med oss, vakar över oss var dag och finns vid vår sida fast vi inte ser dem! Det är en liten, liten tröst att tänka så. KRAM!

    SvaraRadera
  39. MÄNNISKOR ÄR DUMMA I HUVUDET, tyvärr :(

    Keep it up!

    SvaraRadera
  40. Hej,
    jag är ännu en av dina anonyma läsare som efter ditt fina inlägg om din pappa kände att jag ville lämna en kommentar. Vackra ord som verkligen berörde mig. Fick mig att tänka på att jag borde uppskatta mina nära och kära ännu mer än vad jag gör, att inte ta dem för givet. Förstår att sorgen och saknaden är enorm. Ta hand om dig och din familj och fortsätt vara den du är!
    Kram

    SvaraRadera
  41. Jag kanske kan liva upp dig lite iallafall om du har lite frusna händer? :)

    Då får du hemskt gärna komma in och tävla om ett par unika handvirkade Torgvantar (såklart vita;), jätte kul om du vill vara med :)

    Ha de bra!
    Glada hälsningar/Ida
    www.my.opera.com/idaskreativa

    SvaraRadera
  42. Jeg er en av de som er med i statistikken. Jeg føler med deg, og vet hvordan du har det. Mine barn for dessverre heller aldri treffe sin morfar, og det er en utrolig vond følelse!

    SvaraRadera
  43. Hej, kikar in som vanligt. Dock dålig på att lämna kommentar i vanliga fall.

    SvaraRadera
  44. Jag är också en av dem som är in till dig titt som tätt och brukar försöka lämna spår efter mig! Vilket fint inlägg! Jag hade kunnat råka ut för samma sak som dig då min pappa fick en hjärtinfarkt 2005, 53 år gammal - som TUR var överlevde han och det är jag tacksam för varje dag! Sköt om dig - kram E

    SvaraRadera
  45. Så tungt, det låter som det var alldeles för tidigt... Läste nånstans att sorgen försvinner aldrig men den ändrar form, tycker det stämmer av egen erfarenhet.
    Sen tror jag att våra nära som inte är ibland oss längre ändå kan se oss från en annan kärleksfull atmosfär.

    Stor Kram

    SvaraRadera
  46. Hej!
    Förstår exakt vad du bär på. Min mamma gick bort när hon endast var 43 år gammal. Alldeles för tidigt. Jag sörjer också att mina barn aldrig får träffa sin mormor. Det konstiga är att min som pratar om henne. Han säger att hon har fått vingar som en fjäril och flyger sedan skrattar han och tycker att hon är rolig. Mycket märkligt! Det väcker många frågor och naturligtvis en stor saknad!
    Kram till dig!

    SvaraRadera
  47. Kram på dig!
    Kollar in här et par gånger i månaden, du har det mysigt här i din virtuella värld! :)

    SvaraRadera
  48. Jag håller med om allt! Min pappa dog för 12 år sedan, och vi stod varandra otroligt nära... Vi har nog alla sånt vi inte pratar om så ofta + lite skit i hörnen, men vackra saker lättar definitivt upp! Kram, Tina

    SvaraRadera
  49. Hej, din blogg var en av de första jag började följa för ganska länge sedan nu. Jättefin är den!! Hoppas din ryggsäck inte blir tyngre att bära!

    SvaraRadera
  50. Fint skrivet Mimmi!

    Sänder en stor kram// madde!

    SvaraRadera
  51. Hej, är en i statistiken och är inne då och då på din blogg o blir inspirerad. ryggsäck ja, det har jag en också, lik din. min älskade pappa gick bort för sju år sedan i ALS, en hemsk sjukdom som inte lämnar något att hoppas på. Han får inte heller träffa sina barnbarn och busa runt med dem. Sånt är tungt....Kramisar Petra

    SvaraRadera
  52. Hej!

    Är också dålig på att kommentera, men blir alltid så inspirerad av dina vackra bilder. Ditt kök har varit en stor inspiration nu när vi planerar vårt bygge.

    Blev så berörd av dina ord om din pappa. Har inte förlorat nån av mina föräldrar men däremot mitt första barn.
    Beskriver ofta den sorgen jag bär på som just en ryggsäck. En ständig tyngd men samtidigt fylld med minnen och saker man allid vill ha med sig!
    Sörjer också att hans småsyskon aldrig får lära känna sin storebror. Så många minnen och stunder som gått förlorade.
    Men allt detta har gjort mig till en annan människa, nån som uppskattar sin familj och det enkla i vardagen.

    Skickar massor av kramar och tackar för att du delade med dig av din ryggsäck!

    Kram
    Linda

    SvaraRadera
  53. Utrolig vakkert innlegg!
    Klem.

    SvaraRadera
  54. Jag förstår precis... Jag förlorade min pappa för 4,5 år sen, jag fick aldrig säga farväl och min son kommer aldrig träffa eller ha några minnen av sin morfar... Så oerhört sorgligt men jag tror och hoppas att både min och din pappa sitter på ett moln och tittar ner med glädje och ser vad de ändå har varit med och skapat. :)
    Kramar

    SvaraRadera
  55. Hej!

    Jag förstår precis hur du känner i dina tankar om att inte dina barn får träffa sin morfar. Jag har själv brottats med de tankarna ang. min dotter som snart är två. Jag miste min pappa i cancer för 11 år sedan, men brukar tänka att han nog är med oss på ngt vis. Jag ska försöka berätta för Maja om hennes morfar på bästa vis.(hade också ett inlägg om det i februari-08 på min blogg)

    Stor kram Heléne

    SvaraRadera
  56. Hej!
    Jag hittade din blogg igen.MIn dator kraschade för en tid sen och jag glömde bort några av de fantastiska bloggarna jag brukar läsa.
    Hur som så lämnade jag sällan spår men syntes flitig i statistiken.
    Jag känner precis igen det du skriver. Jag förlorade min pappa när jag skulle fylla 19, 1 månade innan och 2 månader innan min student. Tungt! Det som idag ger mig sorg i hjärtat och fortfarande är en ryggsäck full med sten på min rygg är att min pappa aldrig fick uppleva sina barnbarn eller mina barn sin morfar, denna fantastiska man!
    Som sagt, vi bär alla på våra ryggsäckar...

    SvaraRadera