Tack!!

Hej vänner!

Tack för ert enorma stöd! Det betyder så mycket mer för mig än ni kan ana... På lördagsmorgonen när jag satt i sängen på hotellet läste jag era kommentarer om och om igen, tårarna trillade ner för kinderna. De första dagarna var helt outhärdliga, saknaden låg som en stor klump i magen och axlarna kändes så tyngda av bördan. Och jag har gråtit och tänkt, saknat och funderat massor. Jag har gråtit så mycket så att tårarna tagit slut. Idag känns livet lite lättare, saknaden kommer jag alltid att leva med. Varje gång jag kommer hem känns huset så tomt och jag har alltid en känsla av att något inte stämmer.

Men jag hoppas verkligen och tror att hon har det bra där hon är nu! Min älskade underbara, busiga och lite halvbråkiga Wilma! Hon kunde vara envis till tusen men hennes hjärta var så snällt. Det känns helt ofattbart att jag inte kommer få rufsa runt i hennes päls mera eller få en blöt puss i ansiktet.

Wilma skulle ha fyllt 11 år nu den 11 november. Hon har under sitt liv opererats tre gånger för juvertumörer. Tidigt i somras började hon äta dåligt, hon gick ner 9 kilo på ett halvt år, lederna blev svullna och ögonen inflammerade. När vi besökte veterinären såg ultraljudet och proverna ändå bra ut, detta var i augusti, hon fick olika mediciner och fick dagligen smärtstillande för sina leder. I fredags när vi besökte veterinären igen visade röntgen att hennes lungor var fulla med tumörer... Det fanns ingenting att göra. Jag fick lov att ta ett beslut på en gång, och även om det var det svåraste beslut som jag någonsin tagit så visste jag i hjärtat vad som var det rätta på en gång. Wilma fick somna in i min famn samma eftermiddag. Att ta med henne hem igen skulle ha varit egoistiskt, även om vi vunnit några till dagar tillsammans. Att se sin vän må dåligt var inget alternativ.

Nu minns jag Wilma som just den livliga hund hon var innan hon blev sjuk och jag är så tacksam för att hon hamnade just hos mig!

Kram M