torsdag 4 november 2010

Tack!!

Hej vänner!

Tack för ert enorma stöd! Det betyder så mycket mer för mig än ni kan ana... På lördagsmorgonen när jag satt i sängen på hotellet läste jag era kommentarer om och om igen, tårarna trillade ner för kinderna. De första dagarna var helt outhärdliga, saknaden låg som en stor klump i magen och axlarna kändes så tyngda av bördan. Och jag har gråtit och tänkt, saknat och funderat massor. Jag har gråtit så mycket så att tårarna tagit slut. Idag känns livet lite lättare, saknaden kommer jag alltid att leva med. Varje gång jag kommer hem känns huset så tomt och jag har alltid en känsla av att något inte stämmer.

Men jag hoppas verkligen och tror att hon har det bra där hon är nu! Min älskade underbara, busiga och lite halvbråkiga Wilma! Hon kunde vara envis till tusen men hennes hjärta var så snällt. Det känns helt ofattbart att jag inte kommer få rufsa runt i hennes päls mera eller få en blöt puss i ansiktet.

Wilma skulle ha fyllt 11 år nu den 11 november. Hon har under sitt liv opererats tre gånger för juvertumörer. Tidigt i somras började hon äta dåligt, hon gick ner 9 kilo på ett halvt år, lederna blev svullna och ögonen inflammerade. När vi besökte veterinären såg ultraljudet och proverna ändå bra ut, detta var i augusti, hon fick olika mediciner och fick dagligen smärtstillande för sina leder. I fredags när vi besökte veterinären igen visade röntgen att hennes lungor var fulla med tumörer... Det fanns ingenting att göra. Jag fick lov att ta ett beslut på en gång, och även om det var det svåraste beslut som jag någonsin tagit så visste jag i hjärtat vad som var det rätta på en gång. Wilma fick somna in i min famn samma eftermiddag. Att ta med henne hem igen skulle ha varit egoistiskt, även om vi vunnit några till dagar tillsammans. Att se sin vän må dåligt var inget alternativ.

Nu minns jag Wilma som just den livliga hund hon var innan hon blev sjuk och jag är så tacksam för att hon hamnade just hos mig!

Kram M

17 kommentarer:

  1. Hej Vännen.

    Med vilka fina ord du beskriver din älskade Wilma.
    Jag känner med dig/er jätte mycket och förstår att du måste ha det jätte jobbigt.

    Många kramar från mig
    Marit

    SvaraRadera
  2. Tårarna trillar ner för min kind när jag läser om Wilma....förstår att det är väldigt tungt nu men Wilma är på något mycket bra ställe nu och du får tänka tillbka på alla fina stunder ni fick ihop. Sänder massor av styrkekramar till er! Kram kram Annika

    SvaraRadera
  3. Åhh det är så hemskt när man måste fatta de där besluten. Vi avlivade vår älskade Nikita innan jul förra året, hon blev 15 år. Jag saknar henne varje dag.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Jag får tårar i ögonen av dina fina ord! Det är när de blir sjuka och vi måste ta de svåraste av beslut som vi måste stå vid deras sida och göra det som är bäst för dom. Hur svårt det än är. Man får tänka på vilket fint liv hon haft och de många år ni fick ihop.

    många styrkekramar!
    Kimmie

    SvaraRadera
  5. Jag blir tårögd bara genom att läsa din text, trots att jag aldrig träffat vovven! Har själv en underbar voffsing och kan verkligen sätta mig in i din sits. Ha det så bra!

    SvaraRadera
  6. Åh sitter här och läser om din älskade hund och tårarna bara kommer. Tänker tillbaka på mina älskade hundar och vet precis hur du känner. Det är sååå tungt men som du skriver så vet man innerst inne att man gör rätt när man tar beslutet men det känns ändå så tungt.
    Hon har det bra nu din älskade Wilma och jag vet tro mig att ni kommer att kunna prata om henne och hennes busiga upptåg med glädje och skratt men det tar tid.
    Kram

    SvaraRadera
  7. Åh, vad ledsen jag blir. Jag är själv uppväxt med djur och hundar omkring mig så jag vet hur det känns. Skickar en jättestor kram!

    SvaraRadera
  8. Finns inte ord, men jag vet, saknaden är ENORM!

    Ville bara krama om dig/ Susanne

    SvaraRadera
  9. Åh vad jag känner med dig. Förstår precis hur det känns. Vi var tvungen att ta beslutet att låta våra två äldsta katter somna in i slutet av augusti. Det var far och dotter, 19 och 18 år gamla. Vi har två katter kvar men det känns ändå jättetomt här hemma.

    Det är verkligen ett av de svåraste beslut man måste ta ställning till men innerst inne inser man att det är det enda man kan göra när djuren inte mår bra.

    Kram kram

    SvaraRadera
  10. Åh jag vill knappt läsa sådant här för jag bara gråter. Fint skrivet. Massor av kramar till dig!

    SvaraRadera
  11. Det var ett fint inlägg. Verkligen!
    Förstår också att ni saknar henne.
    Kram Stina

    SvaraRadera
  12. Varje tår blir en vacker pärla, något fint att tänka på:-) Kram Linda N

    SvaraRadera
  13. Hej!

    All heder till dig som tog det rätta beslutet för Wilma.
    Varje gång ett älskat djur går bort har jag tänkt "aldrig mer". Men dom ger så mycket kärlek så efter ett tag så kommer tankarna på en hundvalp eller en kattunge...

    KRAM på dig!

    SvaraRadera
  14. Känner med Dig och känner så igen smärtan och saknaden. Det blir bättre/lättare för var dag men man glömmer aldrig. Det är nu 1 år och 1 månad sedan vår katt Atlas dog plötsligt. Vi pratar om honom nästan varje dag och önskar han vore kvar hos oss. På det sättet hålls också minnet i liv! Wilma ser så mysig ut på bilden :) Varm Kram Jenni

    SvaraRadera
  15. Stor kram till dig! Vi miste vår underbara röda, busiga cockerspaniel på liknande sätt. Trots nio år fyllda trodde många att hon var valp och hon lekte in i det sista. Hon drabbades av juvertumörer och opererades två gånger. Men sedan det spridits till lungorna kunde vi en stekhet julifredag inte låta henne lida mera. Det gick så fort och hon andades så tungt. Jag känner med dig av hela mitt hjärta och hoppas att minnena av din Wilma ska följa dig resten av livet! Kram, Josefine

    SvaraRadera
  16. Je mi moc líto, že jsi přišla o svého milovaného pejska. Mám kočičku a občas mne chytá smutek, že jednou třeba nebude. Přeji ti, abys svůj smutek časem překonala. Zdravím tě z Česka. Lada

    SvaraRadera
  17. Du beskriver precis hur jag också känt det de sista dagarna men på något vis så börjar man acceptera det oundvikliga.
    Vi tog bort vår katt Milou den 25 okt.
    Jag fick ta det obekväma men oundvikliga beslutet och vaknar mitt i natten kallsvettig och undrar om jag gjorde rätt.
    Så här efteråt förstår jag att jag gjorde det rätta.
    Livet måste trots allt gå vidare och nu är vi på jakt efter en ny liten kisse .
    Mest för vår hund och barnens bästa så de får annat att tänka på.
    Vi får minnas våra trogna vänner som de var när de hade det som bäst hos oss.
    Tänker på dig och skickar styrkekramar från mig som har det likadant...
    ANNIKA

    SvaraRadera